Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

om bloggen

om livets stora och små frågor i allmänhet och om saker som berör funktionshindret add i synnerhet.

hur jag ser det

föreläsningarPosted by malene larssen Thu, March 04, 2010 11:36:33

Jag fick ett mejl, som du kanske läst (om inte läs det först, nedan denna text) och så här ser jag på utredning/diagnos - rätt eller fel.

Hej och tack för ditt härliga mejl. Det är faktiskt första gången jag får ett mejl som inte är positivt, så det piggade verkligen upp här på förmiddagen och får mig att tänka.

Jo, det är jag som har skrivit hela texten som handlar om min föreläsning och jo, jag tycker att utredning och diagnos har varit en väldig hjälp för oss och för skolan. Nackdelen, som du skriver är ju att andra, som inte förstår, försäkringsbolag, körkortsutredare o s v sätter käppar i hjulen för oss som har barn (eller som själva har) funktionshinder, kategoriserar och lägger in våra barn i fack, men det tror jag att de hade gjort ändå eftersom våra barn är lite annorlunda än majoritetsbefolkningen.

Du skriver att du har ett barn som går/gått på Bräcke Östergårdsskolan. Där jobbade jag som idrottslärare en kort innan jag fick min dotter för snart 15 år sedan. Det var en bra skola, men assistenterna var sega att jobba med. Jag hade svårt att få dem att inse att de var där för att hjälpa barnen och inte för att ta rast på mina idrottslektioner... Några assistenter var däremot fantastiska, minns jag.

För att få gå på Bräcke Östergårdsskolan måste ditt barn ha ett flerfunktionshinder som är så gravt att han/hon inte klarar av att gå i vanlig kommunalklass (ungefär så, men jag kanske hårddrar det, det var ju några år sedan jag jobbade där, som sagt) de funktionshindren ditt barn har, har ju verifierats av läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter för att ge möjlighet till ditt barn att utvecklas så långt det bara går. Precis så ser JAG det med utredning och diagnos för barn och vuxna med npf. Att ge verktyg, kunskap, förståelse och chans för oss som inte har npf att förstå och därför möta barnet på ett så bra sätt så att han/hon får chans att utveckla alla sina lättheter så långt det går. Barn med npf kan ju bli precis vad som helst, bara vi förstår dum och möter dem på rätt sätt. Det är orättvist för dem att vi inte förstår dem och därför möter dem fel, så de ständigt misslyckas.

Min dotter, när hon var tio år fanns det en tid då jag och specialpedagoger jag pratade med (gamla kollegor till mig) som menade att min dotter kanske behövde börja på särskola. Nu fem år senare har hon godkänt på alla sina skolämnen (hur mycket det nu säger om en persons kunskap, kreativitet och förmågor…) och det, vill jag påstå har allt att göra med att jag och lärarna runt henne förstått henne, lärt oss att möta henne rätt. Då kan man säga att jag var en dålig mamma som inte förstod henne. Jag vill mera tänka så här att ett osynligt funktionshinder är så svårt att förstå, eftersom vi inte ser det, det är så komplext och därför gör det att vi ofta misslyckas. I den bästa av världar skulle vi inte behöva detta, då skulle alla människor accepteras för den de är och mötas på rätt sätt hela tiden – där är vi tyvärr inte ännu.

På mina föreläsningar brukar jag säga att alla föräldrar jag träffat som har barn med npf tycker att det varit bra att deras barn fått utredning och diagnos, utom en. Hennes son kom nämligen inte in i militären på grund av att det stod ”ADHD” i hans papper. Hans dröm var att få göra lumpen och få bli yrkesmilitär så det var ett oerhört tungt bakslag. Sedan brukar jag berätta om killen (i 25-års åldern) som kom fram i pausen under en av mina föreläsningar och berättade för mig att han gjort lumpen och sedan ett par år senare fått en utredning och diagnosen adhd/asperger.

- Och du kan hälsa den där mamman att för mig var det bara ytterligare ett ställe där jag misslyckades innan jag förstod att det inte var mitt fel, så det kanske var bra för hennes son att han inte fick göra lumpen, filosoferade han.

Numera kommer jag att berätta om dig också. Du verkar vara en stark mamma som fått kämpa oerhört för dina barn, alla barn har inte sådana mammor som du och jag är…

Tack för ditt mejl. Läs gärna min bok så får du förmodligen en mer nyanserad bild av mig än den du har efter föreläsningstexten (där står ju väldigt lite information egentligen). Min bok kan du förresten låna på närmaste bibliotek.

På återhörande.

Vänliga hälsningar Malene Larssen