Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

om bloggen

om livets stora och små frågor i allmänhet och om saker som berör funktionshindret add i synnerhet.

artikel om oss

vardagslivPosted by malene larssen Wed, March 03, 2010 13:34:38

Den här texten skall in i en tidning som går ut till fosterfamiljer. Den handlar om oss och är en mycket, mycket förkortad version av min dotters uppväxt.

– Är jag normal, mamma? Det var sängdags när Mika, min dotter ställde frågan. Kort och koncis var frågan och ändå så ofantligt stor. Vad svarar man? Hur tänker man? Vad tänkte hon och varför?

Flera år innan den där frågan hade jag börjat ana att min dotter var annorlunda, att något inte var som hos de andra barnen i område, att hon hade svårt för mycket som de andra hade lätt för. Jag kunde inte sätta fingret på det, men något var annorlunda. Små diffusa saker som; att hon aldrig blev klar om inte jag ”puttade” på henne, att hon inte våga göra saker som de andra barnen vågade, att hon aldrig, eller mycket senare lärde sig saker som de andra barnen lärt sig, att hon var rädd och kunde bli väldigt arg för nya saker, att hon alltid hamnade utanför när det kom nya vänner. Och varför lärde hon sig aldrig att knyta skorna, att tvätta håret, att klä på sig, att snyta sig, att göra läxan, att komma i tid? Många var de morgnar när jag skällde på henne, för att hon inte gjorde som jag ville. För att hon alltid var sen för att jag var missnöjd med henne och så var jag väldigt missnöjd med mig själv. Kände mig som en väldigt dålig mamma, när jag tittade på alla andra mammor och deras döttrar.

Sedan drygt tre år vet jag att Mika har svårigheter som betecknas ADD av läkarvetenskapen. Det tog många timmar, dagar, veckor, månader och år av ledsamhet, ilska, frustration, utanförskap och mobbning innan hon fick utredningen, diagnosen och rätt hjälp. Idag mår hon så bra man kan må, när man är ett kryddmått annorlunda än sina klasskamrater. Det är en kamp varje dag, men hon får det stöd hon behöver och numera vet jag hur jag skall möta henne för att hon skall lyckas. För hon vill ju, som alla andra barn, lyckas.

Det var egentligen först i sexårsverksamheten som jag verkligen såg skillnader mellan min dotter och de andra eleverna. För innan vi stoppar in barnen i skolan har vi inte samma exakta mall att jämföra dem. På dagis jämförde jag Mika med yngre barn och då kändes allt någorlunda lugnt. Men så när hon plötsligt bara skulle jämfördas med barn i samma årskull blev allt tydligare. Fast ingen såg något - utom jag. Alla pedagoger, mina föräldrar, mina syskon, mina vänner, min man – alla tyckte mest att jag krånglade till det för mig, att jag curlade och inte satte gränser. Därför var min dotter så sen och lite, inte mycket, men lite – annorlunda än sina klasskamrater.

Jag skrev en bok om vår resa och numera föreläser jag om hur man kan möta barn som inte är som majoriteten barn – för att de också skall få chans att lyckas. Och jag märker att jag behövs, för under åren jag föreläst har jag träffat alldeles för många föräldrar som upplever/upplevt ungefär samma saker som min familj gått igenom. Det är alldeles för många föräldrar som ”vittnar” för att man skall kunna på huvudet och säga att det vi råkade ut för bara var ”ett olycksfall i arbetet” eller att ”vi hade otur med skolan”. Barn och deras föräldrar med liknande svårigheter som dem min dotter har, stångar sitt huvud blodigt mot fyrkantiga väggar i Sveriges skola och i samhället varje minut, varje dag, år ut och år in.

När Mika började första klass fick hon varje vecka några timmar med specialpedagog. Jag och hennes lärare pratade om att min dotter var lite sen. Men både jag och läraren tänkte nog att vi skulle vänta och se. Kanske skulle Mika mogna ikapp sina klasskamrater.

De andra barnen i klassen började reta Mika i andra klass. Man kallade henne för saker, man uteslöt henne, man jagade henne, puttade henne. Retandet gick över i mobbning och blev grövre. I fjärde klass, när klassen fick nya lärare var mobbandet som en snöboll i nedförsbacke. Bollen ökade farten, volymen och styrkan för varje dag. Mobbningen blev starkare, snabbare, större för varje dag som gick.

Mika ville inte längre gå till skolan. Min dotter som älskat skolan, fröken, rasterna i första klass. Allt var sorgligt och hemskt för min dotter som numera, vid tio års ålder, bara tänkte på att överleva till nästa dag. Mika ville ingenting. Hon ville inte gå upp, inte tvätta sig, inte borsta håret, inte borsta tänderna, inte äta frukost, inte göra läxan, inte gå till skolan, inte skratta.

På den tiden tittade jag på de andra barnen, jämförde och såg skillnaderna. Jag kände mig ständigt avundsjuk på de andra föräldrarna. Min dotter, alltid steget efter, alltid lite utanför, alltid lite ifrågasatt.

Jag engagerade mig i skolan. Var lekmamma när vi hade klassfester, var med i olika grupper som planerade olika aktiviteter allt för att ge Mika chansen att vara med i gruppen, men resultatet blev sällan det jag önskade mig. Jag minns en gång när vi ordnade julfest för barnen när de gick i sjätte klass. Vi skulle vara på mitt företag. Vi var fem föräldrar som organiserade tillställningen. Det var mat till alla, dryck och lite dans för barnen. När allt var framdukat sa vi ”varsågoda” till barnen i klassen, som skulle få börja äta. Alla barn satte sig ner, men min dotter fanns ingenstans. Så småningom hittade jag henne i hallen. Det var för trångt, för mycket nytt, för många som inte ville ha henne vid sitt bord. Därför valde hon att sitta i hallen istället. Så där är det . Hon är alltid lite utanför. Ingen säger något om det, men det känns. Jag är alltid lite utanför också. Vi är de konstiga, de udda, de som inte håller måttet.

Ett tag, innan hon fått hjälp funderade jag allvarligt på om hon behövde flyttas till en särskola. En, av alla gånger jag satt med i skolan, bestämde jag mig för att inte ”coacha” henne som jag brukade göra. Jag satte mig bara på stolen och iakttog vilket resulterade att Mika inte gjorde något under två lektioner. Hon låtsades jobba och lärarna upplevde det nog så, men hon gjorde verkligen ingenting. Alla andra hämtade böcker, skrev i sina böcker, började på nästa arbete. Inte min dotter. Hon satt av tiden. Det såg ut som om hon jobbade, men hon producerade inget, lärde sig inget – inte annat än att hon inte dög något till.

Då, när jag såg det tänkte jag att hon nog skulle behöva gå på särskola.

Nu går Mika i sjunde klass på en stor högstadieskola. Hon är ganska nöjd med sig själv. Hon får stöd som gör att hon hinner med, förstår och lyckas och nu kommer hon hem med godkända prov – för att lärarna undervisar på ett sätt som fungerar för henne. Hon har några vänner. Det går fortfarande väldigt mycket ner ibland, men det kan också gå upp. Ibland är min dotter accepterad – ibland inte. Skillnaden mot de första åren är att vi runt Mika nu vet vad hon behöver för hjälp, jobbar åt samma håll. Som när mobbningen av Mika återigen tog fart i höstas, då satte kurator, rektor, specialpedagog och jag igång att jobba för att bryta trenden - och vi lyckades.

Barn (och vuxna också, som ibland är föräldrar som det kanske inte går så jättebra för) med neuropsykiatriska funktionshinder behöver stöd, förståelse och rätt bemötande. För det är så att alla barn och även vuxna vill lyckas, vill vara nöjda och stolta över sig själva – men en del har svårare att lyckas.