Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

om bloggen

om livets stora och små frågor i allmänhet och om saker som berör funktionshindret add i synnerhet.

dagen i bilder

normalasakerPosted by malene larssen Wed, December 30, 2009 19:01:39

Vi fördriver tiden. Spelar biljard med det superlyxiga biljardbordet som barnen fick av kusinerna i julklapp. Varken maken, jag, sonen eller dottern är några hejare på biljard - ännu...

Men skam den som ger sig.

Jag och sonen åker skridskor med morfar på Ruddalen. Morfar har långfärdssköjter (tror jag att det heter på norska) och kör varv efter varv. Jag och sonen åker fem varv, sedan är vi liksom nöjda och sätter oss och fikar medan morfar åker klart.

Sedan åker jag och sonen och hämtar dottern och hennes ledsagare/kompis på Åbybadet. Snacka om att känna sig onormal när vi går in i vinterstassen mitt bland alla badbyxor, baddräkter och bikinis. Varmt är det också.

Nyår närmar sig med stormsteg. Denna dag, den mest överskattade, överdrivna, överångestladdade dag på året. Har jag blivit bjuden på fest till någon? Om inte. Har jag bjudit några hem till mig (=har jag några vänner över huvud taget)? Har jag någon att gå på fest med som tycker mycket om mig (är jag älskad)? Och till sist, det mest ångestladdade: Har jag något att TA PÅ MIG, något snyggt, nytt, dyrt?

För det är ju så att på nyårsafton får vi beskedet (av oss själva på något sätt). Är vi älskade, är vi snygga, är vi omtyckta, har vi roligt i vårt liv?

Har du ångest? Det är helt normalt att ha och om du har så tänk då på att nyårsafton (precis som julafton) bara är en dag av 364 andra dagar på ett år. Fest kan man gå på en annan dag, umgås med vänner kan man göra någon annan dag och en snygg stass kan man ha vilken dag som helst.

Själv skall jag, maken, sonen och dottern avnjuta en liten middag här hemma, som vi gjort de senaste åren. Vi trivs med det, så det så.

målade naglar

normalasakerPosted by malene larssen Wed, December 09, 2009 15:32:00

Skall på skolmöte om en liten stund. En av tjejerna som bråkat med min dotter, hennes mamma, dottern, jag och kuratorn skall träffas.

Jag målar naglarna. Varför? Man vill vara representativ, inte förmedla några "onormala" vibbar. Ingen "slarvig" mamma här inte, nepp.

En gång när jag var på möte med skolan. Lärare, rektorer, kurator, skolpsykolog och så lilla jag, om överlämnadet av dottern från mellan- till högstadiet insåg jag att jag var den enda (alltså fullständigt onormal om ni frågar någon) som inte hade målade och slipade naglar. Själv hade jag grävt i potatislandet hela förmiddagen så mina naglar var desssutom lite jordiga här och där (jo, jag hade försökt bli av med jorden, men lite jord blir alltid kvar) så jag var tvungen att sitta med händerna under bordet. Man är ju liksom i underläge redan innan man börjar jämföra naglar...

Nu är jag förberedd inför mötet. Naglarna är både slipade och målade, så det så.

att gå på händerna

normalasakerPosted by malene larssen Fri, November 06, 2009 23:42:35
För cirkusmänniskor är det normalt att gå på händerna... Mer om Cirkus Soleil imorgon, bara en sak till. Om du har möjlighet att gå och se föreställningen här i göteborg imorgon - GÖR DET DE VAR GRYMMA!

adda vänner

normalasakerPosted by malene larssen Sun, November 01, 2009 20:53:35

Att adda människor till sin Facebooksida är höjden av normalitet (har väl kanske varit normalt rätt länge, bara jag som är så långsam kanske). Idag har jag blivit medlem på Facebook och börjat adda vänner, skicka förfrågningar till vänner, om de vill vara vän med mig. Då infaller en besvärlig och jobbig liten avigsida med Facebook. Man hittar kompisars kompisar på facebook. Vill de vara vän med mig? Vill jag vara vän med dem.

Att inte adda alla jag känner igen ger mig lite ångest. Kanske någon blir ledsen, någon som jag inte ser, någon som dissas. Men att fråga någon om man får vara vän och sedan dissas tillbaks? Minst lika ångestladdat.

Nej, jag tycker nog att Facebook känns lite onormalt jobbigt. Inte vill jag göra någon ledsen, alla skall få vara med. Det blir ett heltidsjobb att hålla koll på att inte missa någon, tror jag. Kanske lika bra att stänga ner Facebook, men går det?

Hallå, facebook?

normalt för en sjuåring

normalasakerPosted by malene larssen Fri, October 09, 2009 13:28:24
Det är normalt för en sjuåring som har matte i sextio minuter att till slut åla sig som en orm på stolen, vässa pennan extra länge för att få stå och prata med en kompis, räkna fel när tristessen sätter in, längta efter rasten då man får spela "King" med bästa kompisarna.

normalt för en mamma

normalasakerPosted by malene larssen Mon, July 27, 2009 16:31:35

Att må psykiskt dåligt är ganska, för att inte säga väldigt normalt för mammor. Jag tror inte att jag har en enda väninna (nu undrar ni säkert hur många mammor jag räknar till mina väninnor och jag drar till med ungefär 20 kvinnor) mer eller mindre nära mig som på ett eller annat sätt, vid ett eller flera tillfällen mått psykiskt dåligt. Det psykiskt utmattande har gett utslag i allt ifrån utslag på hela kroppen till akut kris som kräver medicin och inläggning.

Varför det är så tänker jag inte diskutera speciellt mycket här idag, det skulle kräva ett väldigt långt och invecklat tankearbete av mig, därför får det vänta ett tag, men varför pratar ingen om detta som faktiskt är så himla "normalt" för oss mammor, det undrar jag.

Vi mammor jobbar ofta heltid samtidigt som vi tar hand om hem, barn, man, kontakter med föräldrar, sväföräldrar o s v, o s v. Det är klart att man krisar ihop ibland, det är egentligen konstigt att vi inte krisar ihop oftare än vad vi gör, nu när jag tänker på det!

Kan vi försöka bli bättre på att prata om det? Avdramatisera det lite, lyfta på locket och berätta om senaste krisen typ i samma andetag som vi berättar om minstingens framsteg med pottan, tonåringens bravader på idrottsarenan eller makens karrirärslyft på jobbet - det är ju en del av livet och ALLA har någon gång mått dåligt.

ALLA mår dåligt ibland, alla har det jobbigt ibland, ingen är lycklig alltid!

Alltså så här är det, det är omöjligt att gå igenom livet utan att hamna i kris några gånger. Att berätta om kriserna skulle göra det mindre tabubelagt att må dåligt och kanske, kanske skulle fler börja fundera på varför det är så vanligt och vad man skulle kunna göra för att några skulle slippa må så dåligt - i alla fall så många gånger. Tills dess:

Alla väninnor - kända som okända - kämpa på, kräv mindre ansvar, lämna över till andra, som partnern (om du har någon i din närhet), eller till någon annan som står nära, men du, om, jag menar NÄR du krisar ihop - ta det lugnt, tänk på dig själv och kom ihåg - det är helt normalt!

Molly - en normal tonårsmamma

normalasakerPosted by malene larssen Tue, June 23, 2009 12:17:49

Våra två konvalecenthundar är hemma och på bättrinigsvägen. Mamma Molly får äta ris i en vecka för att få ordning på magen. Hennes magproblem har faktiskt gjort att hon fått tillbaka midjan igen vilket en och annan av oss normala människomammor skulle ge halva vår arm för.

Molly är ju mamma till Pocka som börjar närma sig tonåren (enligt hundårsräkning då) och hon är, kan man nog säga, den perfekta tonårsmamman. Pocka tror att det är hon som bestämmer. Molly låter henne springa först, äta upp hennes mat, putta och bråka med henne på promenaderna, dra henne i öronen och vara allmänt ouppfostrad (precis som tonårsmänniskobarn uppfattas).

Men när det VERKLIGEN gäller, när det är något viktigt, när man absolut måste säga NEJ och hålla på det, peka med hela handen, slå till bromsarna, visa vart skåpet skall stå, inte vika ner sig, stoppa pressarna, ja helt enkelt vara tonårsmorsa då...

- Morr, sa hon när Pocka försökte sno hennes grisöra häromdagen. Vid sådana tillfällen kryper Pocka tillbaka till sin plats och lyssnar på mamma Molly.

Normalt för en tryffelhund

normalasakerPosted by malene larssen Fri, June 12, 2009 10:47:31

Familjen har två hundar (mor och dotter) av rasen Italiensk tryffelhund. Pocka är sju månader och dotter till Molly. Hon är jättegullig. Att Pocka har ärft tryffelsök av sina förfäders gener bär vår trädgård tydliga spår efter.

Numera har vi små, mellansmå, mellanstora, stora och jättestora hål i vår trädgård. Pocka gräver dem förmodligen när hon letar tryffel...

De små, mellansmå och mellanstora hålen har vi inga större problem med, de snubblar man bara lite lätt ner i om man inte ser sig för. De stora är ett större problem, de är benbrottsvarning på dem om man trillar i ett sådant utan att se det innan och de jättestora - ja de börjar bli så stora att vi snart får kasta ner rep till sjuåringen för att få upp honom igen när han trillat ner.

Den stora gåtan i hålgrävandet (det normala då för en tryffelhund) är 1; när i hela friden gräver hon hålen och 2; vart gör hon av all jord som hon gräver upp?

Hålen finns plötsligt där, men jorden är borta. Äter hon upp den, fraktar hon undan den? Vart tar jorden egentligen vägen?

Next »