Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

om bloggen

om livets stora och små frågor i allmänhet och om saker som berör funktionshindret add i synnerhet.

hur jag ser det

föreläsningarPosted by malene larssen Thu, March 04, 2010 11:36:33

Jag fick ett mejl, som du kanske läst (om inte läs det först, nedan denna text) och så här ser jag på utredning/diagnos - rätt eller fel.

Hej och tack för ditt härliga mejl. Det är faktiskt första gången jag får ett mejl som inte är positivt, så det piggade verkligen upp här på förmiddagen och får mig att tänka.

Jo, det är jag som har skrivit hela texten som handlar om min föreläsning och jo, jag tycker att utredning och diagnos har varit en väldig hjälp för oss och för skolan. Nackdelen, som du skriver är ju att andra, som inte förstår, försäkringsbolag, körkortsutredare o s v sätter käppar i hjulen för oss som har barn (eller som själva har) funktionshinder, kategoriserar och lägger in våra barn i fack, men det tror jag att de hade gjort ändå eftersom våra barn är lite annorlunda än majoritetsbefolkningen.

Du skriver att du har ett barn som går/gått på Bräcke Östergårdsskolan. Där jobbade jag som idrottslärare en kort innan jag fick min dotter för snart 15 år sedan. Det var en bra skola, men assistenterna var sega att jobba med. Jag hade svårt att få dem att inse att de var där för att hjälpa barnen och inte för att ta rast på mina idrottslektioner... Några assistenter var däremot fantastiska, minns jag.

För att få gå på Bräcke Östergårdsskolan måste ditt barn ha ett flerfunktionshinder som är så gravt att han/hon inte klarar av att gå i vanlig kommunalklass (ungefär så, men jag kanske hårddrar det, det var ju några år sedan jag jobbade där, som sagt) de funktionshindren ditt barn har, har ju verifierats av läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter för att ge möjlighet till ditt barn att utvecklas så långt det bara går. Precis så ser JAG det med utredning och diagnos för barn och vuxna med npf. Att ge verktyg, kunskap, förståelse och chans för oss som inte har npf att förstå och därför möta barnet på ett så bra sätt så att han/hon får chans att utveckla alla sina lättheter så långt det går. Barn med npf kan ju bli precis vad som helst, bara vi förstår dum och möter dem på rätt sätt. Det är orättvist för dem att vi inte förstår dem och därför möter dem fel, så de ständigt misslyckas.

Min dotter, när hon var tio år fanns det en tid då jag och specialpedagoger jag pratade med (gamla kollegor till mig) som menade att min dotter kanske behövde börja på särskola. Nu fem år senare har hon godkänt på alla sina skolämnen (hur mycket det nu säger om en persons kunskap, kreativitet och förmågor…) och det, vill jag påstå har allt att göra med att jag och lärarna runt henne förstått henne, lärt oss att möta henne rätt. Då kan man säga att jag var en dålig mamma som inte förstod henne. Jag vill mera tänka så här att ett osynligt funktionshinder är så svårt att förstå, eftersom vi inte ser det, det är så komplext och därför gör det att vi ofta misslyckas. I den bästa av världar skulle vi inte behöva detta, då skulle alla människor accepteras för den de är och mötas på rätt sätt hela tiden – där är vi tyvärr inte ännu.

På mina föreläsningar brukar jag säga att alla föräldrar jag träffat som har barn med npf tycker att det varit bra att deras barn fått utredning och diagnos, utom en. Hennes son kom nämligen inte in i militären på grund av att det stod ”ADHD” i hans papper. Hans dröm var att få göra lumpen och få bli yrkesmilitär så det var ett oerhört tungt bakslag. Sedan brukar jag berätta om killen (i 25-års åldern) som kom fram i pausen under en av mina föreläsningar och berättade för mig att han gjort lumpen och sedan ett par år senare fått en utredning och diagnosen adhd/asperger.

- Och du kan hälsa den där mamman att för mig var det bara ytterligare ett ställe där jag misslyckades innan jag förstod att det inte var mitt fel, så det kanske var bra för hennes son att han inte fick göra lumpen, filosoferade han.

Numera kommer jag att berätta om dig också. Du verkar vara en stark mamma som fått kämpa oerhört för dina barn, alla barn har inte sådana mammor som du och jag är…

Tack för ditt mejl. Läs gärna min bok så får du förmodligen en mer nyanserad bild av mig än den du har efter föreläsningstexten (där står ju väldigt lite information egentligen). Min bok kan du förresten låna på närmaste bibliotek.

På återhörande.

Vänliga hälsningar Malene Larssen

diagnos eller ej?

föreläsningarPosted by malene larssen Thu, March 04, 2010 10:57:01

Jag fick ett argt, eller frustrerat mejl idag om add och diagnoser, jag som nästan alltid får glada, tacksamma, visserligen ofta frustrerade, men inte på mig - mejl. Det piggade upp att få ett argt/frustrerat mejl, gör att jag får tänka. Läs själv, det är tänkvärt. Hur är det med diagnos? Är det bra eller dåligt för människor med npf/hur har det varit för dig/ditt barn? Har utredning och diagnos hjälp eller stjälpt?

Hej, Marlene!

Jag har inte läst din bok, men jag har en väldigt lång erfarenhet utav barn med särskilda behov, eller sk. funktionshinder.
Varför jag skriver till dig idag är för att jag fått en inbjudan från skolan att gå på en föreläsning som du ska hålla om flickor och pojkar med ADD.
Jag kommer troligen inte att gå, och det beror inte på föreläsningen utan därför det står längst ner på sidan som man gått ut med:
- Att få diagnos är viktigt och en förutsättning för ett bra liv. Men det är viktigt att inte se den som en begränsning utan som en öppning.

Den här meningen gör mig irriterad och arg.

En diagnos är inte ett hjälpmedel, en diagnos är en klassifikations. Du får ett nummer, ett diagnos nummer, som ger dig behörighet till en viss typ av omvårdnad eller vård.
Det andra är att diagnoser stigmatisera, om inte dig så din omgivning.
Diagnoser är offentliga handlingar idag, detta använder man när man gör statistiska beräkningar för att bedöma bland annat hur mycket en skola ska få betalt för en elev.
Man tvingar fram diagnoser på barn idag genom att neka föräldrar och barn insatser om de inte har en diagnos.
Jag fortsätter här med alla nackdelar som finns med diagnoser, bland annat den marknadsstyrda ekonomiska kulturen vi nu går in mot. Där man från regeringens håll försöker hitta nya former för att skapa säljande koncept.
Där kommer försäkringsbolagen in, jag läste i din blogg att du har barn med både astma och allergi. Har du försökt att få ut en barnförsäkring på dem? Då har du säkert också varit med om att antingen blivit nekad, eller fått betala högre premier.
Hur tror du det kommer att bli för våra barn med neuropsykiatriska diagnoser?
Hur tror du att deras möjligheter kommer att påverkas, när de t.ex. söker körkortstillstånd, deras försäkringspremier och så vidare.

Här är några frågor som ingen tar i. Jag är också mamma till ett svårt handikappat barn, som har varit elev på Bräcke Östergård, men jag är också mamma till ett barn som skulle kunna uppfylla kriterierna på ADHD.
Jag vet vad det vill säga att driva ett barns rättigheter, jag vet också vad det vill säga att kämpa för sitt barns behov och slåss mot en diagnos.
En diagnos stoppar också utvecklingen, därför gick min son på Bräcke Östergård. Hans diagnos lutade man sig emot när man nekade honom en kommunikation, med motiveringen, hans intellektuella förmåga är inte tillräcklig, och ni som föräldrar överskattar honom.
Idag kommunicerar han med hjälp utav blizz och pictorgram. Detta tack vare att Bräcke Östergård såg hans resurser.

Nu har jag ytterligare en kamp framför mig, att förhindrar att man tvingar fram en utvecklingsbedömning på min yngsta son.
Som mamma, vårdpersonal med lång erfarenhet av barn med särskilda behov (ca 25 år), så hävdar jag att en Diagnos är inget hjälpmedel. Det är ett nummer, en klassifikation inget annat.
Däremot är en individuell behovsbedömning något annat.
Man utgår då från barnets individuella behov, och dessa behov bedöms utifrån olika kriterier. Det ska inte spela någon roll om barn har en diagnos eller inte, det är behoven som styr vilka insatser som skall sättas in.

Jag vet inte om den meningen som jag referera till, kommer från dig, eller det är något som skolan själv har hittat på för att försöka få föräldrar till att inte nekar utvecklingsbedömningar. Men oberoende av vilket, så måste man vara tydlig med vad en diagnos egentligen är. För och nackdelar måste föras fram.


olika planeter

föreläsningarPosted by malene larssen Wed, March 03, 2010 11:24:22

Det var intressant att vara moderator i Lidköping igår. Kommunpolitiker från alla de stora partierna kom. Tre personer från föreningen Compassen, som tillsammans med ABF dragit ihop paneldebatten var också med i panelen. Föräldrar och några specialpedgoger fanns i fullmäktigesalen som åhörare.

Vi skulle hålla oss kring anhörighetsstöd till familjer där barn (och ibland deras föräldrar) har diagnoserna adhd/add, men vi skulle också tala om skola, fritidsverksamhet och inkludering hade jag fått som förhållningsregler.

Politikerna var trevliga och rörande överens om att saker måste bli bättre för människor med adhd. Föräldrarna sa att de inte tyckte att de märkte så stor skillnad. Att de diskuterade samma saker på ett möte för fyra år sedan. En specialpedagog som jobbat i yrket under 28 år sa, att hon såg att man kommit en bit, men att man fortfarande var mycket långt från målet, att behandla människor med adhd på ett sätt som fungerar, att acceptera, att respektera o s v. (Hon berättade också om en elev hon haft för flera år sedan, som hon lotsat genom skolan, men som när han fyllt 18 inte längre tillhörde något team. Några år senare gav han upp, sa hon. Han tog livet av sig. Orkade inte).

Jag dristade mig till att göra en liten miniundersökning med föräldrarna i salen(de föräldrar som satt i salen är ju de föräldrar som mår tillräckligt bra för att orka gå på en sådan här tillställning). Runt 20 föräldrar fanns det i salen. Ett par arga och bittra föräldrar, de flesta kunniga och energiska, några lätt uppgivna.

Jag ställde några frågor till dem, bland annat;

1 - Hur många av er föräldrar har ett barn som är med i en lagidrottsförening?

En hand upp, bara en. Mamman tillägger;

- Min son är med och spelar fotboll i ett lag, men han får vara med bara för att han är så duktig motorisk och tillför laget, annars hade han nog inte fått vara med.

2 - Hur många av er föräldrar har ett barn som det har fungerat väl/någorlunda väl för i skolan?

Ingen hand upp. INGEN HAND UPP!

Jag är fortfarande tagen av det. Ingen hand upp - av 20 möjliga. Det är ju fruktansvärt, det borde, bara den lilla frågan och det lilla svaret borde föranleda en rapport från skolverket, en undersökning - något. Det är ju fruktansvärt. Av 20 barn finns det inte någon skolhistoria som pågår eller som slutat lyckligt. Som fungarar/fungerat.

Men politikerna, som var trevlig, sa jag det? De menade att det måste bli ändring, det måste bli bättre. Den som lever får se. Om fyra år, kanske förändring, fast faan tro´t.

sanningen om Alingsåsdagen

föreläsningarPosted by malene larssen Tue, January 19, 2010 12:22:00

Jag fick ett mejl från Lena, specialpedagog i Alingsås idag. Det var hon som frågade om jag ville komma och föreläsa den 7 januari då alla pedagoger i Alingsås hade en utbildningsdag. Mejlet belyser problemet jag hade på föreläsningen - för lite tid och för mycket migrän.

Jag gick upp och skulle börja föreläsa, men bandet som spelade innan mig var så bra att publiken ville höra mer så jag fick snällt gå och sätta mig igen. Sedan efter en Michael Jackson låt till fick jag äntligen komma upp på scen, men kände mig lite förvirrad eftersom jag inte såg publiken (vilket jag brukar göra) på grund av alla fantastiska spotlights som var riktade mot mig på scenen. Efter tio minuter, när jag introducerat vad jag skulle prata om, insåg jag att jag glömt knäppa bh-bandet, som jag knippsat av mig när jag satt i ett litet rum och försökte bota min migrän. Jag insåg också att det var omöjligt att knipsa tillbaka bh-bandet utan att alla 1200 personer i publiken skulle se det, så jag tänkte där jag stod och pratade om ADD att "jag har en skarf runt halsen som hänger lite ner mot magen så det syns nog inte". Jag fortsatte prata, men insåg när det var femton minuter kvar att jag aldrig skulle hinna berätta allt jag ville och hade tänkt tala om. Jag var inte helt nöjd efteråt, kanske jag skall tillägga.

Men det sista raderna i mejlet från Lena gör mig så oerhört stolt och glad att jag får gåshud på armarna. Tänk att lilla jag kan hjälpa elever, bara genom att tala om min dotters resa!

Hej Malene!

Förra veckan träffade jag alla rektorer som var med den 7 januari.

De är så nöjda! De olika föreläsningarna har gett mycket att prata om på de olika skolorna.

Man upplever att mixen av de olika föreläsningarna gav en så bra helhet. Många samtal har bl.a handlat om samarbete med föräldrar och hur skolan kan öka sin förståelse mot barn och föräldrar utifrån din berättelse.

Några skolor har särskilt efterlyst att få veta vad det var som gjorde att det vände för din dotter och din familj. Vad gjorde skolan på ett annat sätt som gjorde att din flicka fick det bättre? Vilket stöd har hon idag? Hur upplever hon skolsituationen?

Skulle det vara möjligt för dig att skriva några korta rader om detta? I så fall skulle jag kunna maila det till samtliga rektorer så att de kan prata vidare ute på skolorna om detta. Skulle kännas så bra att kunna ge dem lite till medan känslan från dagen och det intryck du gav finns kvar.

Vilka är din flickas lättheter?

En rektor berättade att flera av hennes lärare hade påminnt sig om elever de har där de kommer att ändra förhållningssätt. "Jag bara tjatar på honom! Han gör nog så gott han kan. Jag måste öva mig på att tänka lättheter"

Tänk, Malene, om varje lärare förändrar sitt bemötande mot en elev var. Då har du påverkat situationen för 1000 elever! Hur känns det en grå tisdag i januari?

till er som undrar

föreläsningarPosted by malene larssen Thu, January 07, 2010 18:50:54

Då var man klar med föreläsningen i Alingsås, mycket folk var det och lite huvudvärk lyckades jag allt få igår kväll. Men här kommer en liten bildkavalkad över dagen.Jag tog en lugn frukost och andades långsamt. Försökte bli av med min huvudvärk (låg på spikmattan en timme på morgonen, kan man ligga för länge?).

Sonen vaknade och ville prompt prova storasysters nya ridstövlar, som visade sig vara något för stora

Claes/Sara föreläste om mångfald utifrån ett transvestitperspektiv. Mycket roligt och intressant, bravo!

Sedan fick jag sitta i ett lugnt (och för den delen, ganska tråkigt rum också) för att försöka bli av med sista biten av min huvudvärk - vilket lyckades nästan helt och hållet.

När jag föreläste tog jag inga bilder, men väl efteråt. Det blev inget bra, men jag kan väl säga som så att det var väääldigt (runt 1200) mycket folk, härlig belysning och ljud. Jag pratade i 90 minuter och fick ändå inte sagt allt jag hade velat...

Sedan när jag kört de 5 milen från Alingsås till Göteborg ville jag bara ha mat och lite lugn och ro och tänk att det fick jag. Maken var precis färdig med middagen.

Det var en overklig känsla att prata inför så många människor, roligt, lite läskigt och nu är det skönt att det är över.

nervös, jag? pyttsan...

föreläsningarPosted by malene larssen Mon, January 04, 2010 11:25:46

Nej, då jag är inte alls nervös för att jag skall föreläsa för 1200 personer nu på torsdag i Alingsås. Har bara vaknat två dagar i rad av mardrömmar där jag; står inför alla människor utan att ha gjort i ordning programmet, glömt programmet hemma, datorn kraschar, missar tåget, en annan föreläsare föreläser (oj, det blev visst dubbelbokat) och jag fullständigt glömt vad det var jag skulle föreläsa om.

Nej, då jag är inte alls nervös...

nolhagahallen

föreläsningarPosted by malene larssen Mon, December 14, 2009 12:08:21
Om du är nyfiken, så kan jag visa en bild från Nolhagahallen när Alingsås handbollsklubb spelar match. Det är i denna hall jag skall tillbringa den sjunde januari (det var faktiskt lite spännande för mig också att se bilden för jag har aldrig heller sett Nolhagahallen förut). Men hur tittar man folk i ögonen när man föreläser om de sitter på olika läktare, verkar svårt. Okej, jag lovar, nu skall jag inte prata om Nolhaga hallen förrän den åttonde januari när jag varit där. Men då skall jag be att få återkomma och berätta hur det gick.

alingsås den 7 januari

föreläsningarPosted by malene larssen Mon, December 14, 2009 11:32:49

Sitter och förbereder mig inför föreläsningen den 7 januari 2010. Oj, så långt i förväg, kanske du tänker, men det är inte vilken föreläsning som helst. Det är en föreläsning för alla pedagoger i Alingsås kommun, 1200 personer i en stor idrottsanläggning.

Jag har fått ett härligt förtroende, tillsammans med bland annat Sara/Claes skall jag prata på temadagen som handlar om mångfald. Tänk att kunna påverka hela personalgruppen på varje skola i Alingsås. Ansvar. Måste ta vara på förtroendet, måste förbereda mig nu. Måste vara oerhört bra den där dagen. Måste förbereda mig. Nu.

Kan ändå inte låta bli att fundera på kringgrejor. Små detaljer, som att jag brukar försöka se alla mina åhörare i ögonen under föreläsningen, men hur skall jag lyckas göra det med så många människor. 90 minuter gånger 60 sekunder det blir 5400 sekunder. Får inte titta på något mer än fyra och en halv sekund för att alla skall få sitt ögomöte. Brukar småprata med åhörarna i paus, hur gör man det med alla människor. Att hälsa på alla som kommer in känns också svårt. Måste förbereda mig. Nu, nu, nu.

Next »