Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

Alla har lättheter (du måste bara hitta dem)

om bloggen

om livets stora och små frågor i allmänhet och om saker som berör funktionshindret add i synnerhet.

Välkomna till min nya blogg på Aftonbladet

vardagslivPosted by malene larssen Thu, December 16, 2010 09:47:06
http://blogg.aftonbladet.se/malenelarssen

nu har jag flyttat

vardagslivPosted by malene larssen Thu, March 04, 2010 13:38:22

http://blogg.aftonbladet.se/malenelarssen

Nu har jag bestämt mig för att lägga mig under aftonbladet. Samma blogg annat ställe. Klicka på länken ovan om du vill följa med mig dit.

hur jag ser det

föreläsningarPosted by malene larssen Thu, March 04, 2010 11:36:33

Jag fick ett mejl, som du kanske läst (om inte läs det först, nedan denna text) och så här ser jag på utredning/diagnos - rätt eller fel.

Hej och tack för ditt härliga mejl. Det är faktiskt första gången jag får ett mejl som inte är positivt, så det piggade verkligen upp här på förmiddagen och får mig att tänka.

Jo, det är jag som har skrivit hela texten som handlar om min föreläsning och jo, jag tycker att utredning och diagnos har varit en väldig hjälp för oss och för skolan. Nackdelen, som du skriver är ju att andra, som inte förstår, försäkringsbolag, körkortsutredare o s v sätter käppar i hjulen för oss som har barn (eller som själva har) funktionshinder, kategoriserar och lägger in våra barn i fack, men det tror jag att de hade gjort ändå eftersom våra barn är lite annorlunda än majoritetsbefolkningen.

Du skriver att du har ett barn som går/gått på Bräcke Östergårdsskolan. Där jobbade jag som idrottslärare en kort innan jag fick min dotter för snart 15 år sedan. Det var en bra skola, men assistenterna var sega att jobba med. Jag hade svårt att få dem att inse att de var där för att hjälpa barnen och inte för att ta rast på mina idrottslektioner... Några assistenter var däremot fantastiska, minns jag.

För att få gå på Bräcke Östergårdsskolan måste ditt barn ha ett flerfunktionshinder som är så gravt att han/hon inte klarar av att gå i vanlig kommunalklass (ungefär så, men jag kanske hårddrar det, det var ju några år sedan jag jobbade där, som sagt) de funktionshindren ditt barn har, har ju verifierats av läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter för att ge möjlighet till ditt barn att utvecklas så långt det bara går. Precis så ser JAG det med utredning och diagnos för barn och vuxna med npf. Att ge verktyg, kunskap, förståelse och chans för oss som inte har npf att förstå och därför möta barnet på ett så bra sätt så att han/hon får chans att utveckla alla sina lättheter så långt det går. Barn med npf kan ju bli precis vad som helst, bara vi förstår dum och möter dem på rätt sätt. Det är orättvist för dem att vi inte förstår dem och därför möter dem fel, så de ständigt misslyckas.

Min dotter, när hon var tio år fanns det en tid då jag och specialpedagoger jag pratade med (gamla kollegor till mig) som menade att min dotter kanske behövde börja på särskola. Nu fem år senare har hon godkänt på alla sina skolämnen (hur mycket det nu säger om en persons kunskap, kreativitet och förmågor…) och det, vill jag påstå har allt att göra med att jag och lärarna runt henne förstått henne, lärt oss att möta henne rätt. Då kan man säga att jag var en dålig mamma som inte förstod henne. Jag vill mera tänka så här att ett osynligt funktionshinder är så svårt att förstå, eftersom vi inte ser det, det är så komplext och därför gör det att vi ofta misslyckas. I den bästa av världar skulle vi inte behöva detta, då skulle alla människor accepteras för den de är och mötas på rätt sätt hela tiden – där är vi tyvärr inte ännu.

På mina föreläsningar brukar jag säga att alla föräldrar jag träffat som har barn med npf tycker att det varit bra att deras barn fått utredning och diagnos, utom en. Hennes son kom nämligen inte in i militären på grund av att det stod ”ADHD” i hans papper. Hans dröm var att få göra lumpen och få bli yrkesmilitär så det var ett oerhört tungt bakslag. Sedan brukar jag berätta om killen (i 25-års åldern) som kom fram i pausen under en av mina föreläsningar och berättade för mig att han gjort lumpen och sedan ett par år senare fått en utredning och diagnosen adhd/asperger.

- Och du kan hälsa den där mamman att för mig var det bara ytterligare ett ställe där jag misslyckades innan jag förstod att det inte var mitt fel, så det kanske var bra för hennes son att han inte fick göra lumpen, filosoferade han.

Numera kommer jag att berätta om dig också. Du verkar vara en stark mamma som fått kämpa oerhört för dina barn, alla barn har inte sådana mammor som du och jag är…

Tack för ditt mejl. Läs gärna min bok så får du förmodligen en mer nyanserad bild av mig än den du har efter föreläsningstexten (där står ju väldigt lite information egentligen). Min bok kan du förresten låna på närmaste bibliotek.

På återhörande.

Vänliga hälsningar Malene Larssen

diagnos eller ej?

föreläsningarPosted by malene larssen Thu, March 04, 2010 10:57:01

Jag fick ett argt, eller frustrerat mejl idag om add och diagnoser, jag som nästan alltid får glada, tacksamma, visserligen ofta frustrerade, men inte på mig - mejl. Det piggade upp att få ett argt/frustrerat mejl, gör att jag får tänka. Läs själv, det är tänkvärt. Hur är det med diagnos? Är det bra eller dåligt för människor med npf/hur har det varit för dig/ditt barn? Har utredning och diagnos hjälp eller stjälpt?

Hej, Marlene!

Jag har inte läst din bok, men jag har en väldigt lång erfarenhet utav barn med särskilda behov, eller sk. funktionshinder.
Varför jag skriver till dig idag är för att jag fått en inbjudan från skolan att gå på en föreläsning som du ska hålla om flickor och pojkar med ADD.
Jag kommer troligen inte att gå, och det beror inte på föreläsningen utan därför det står längst ner på sidan som man gått ut med:
- Att få diagnos är viktigt och en förutsättning för ett bra liv. Men det är viktigt att inte se den som en begränsning utan som en öppning.

Den här meningen gör mig irriterad och arg.

En diagnos är inte ett hjälpmedel, en diagnos är en klassifikations. Du får ett nummer, ett diagnos nummer, som ger dig behörighet till en viss typ av omvårdnad eller vård.
Det andra är att diagnoser stigmatisera, om inte dig så din omgivning.
Diagnoser är offentliga handlingar idag, detta använder man när man gör statistiska beräkningar för att bedöma bland annat hur mycket en skola ska få betalt för en elev.
Man tvingar fram diagnoser på barn idag genom att neka föräldrar och barn insatser om de inte har en diagnos.
Jag fortsätter här med alla nackdelar som finns med diagnoser, bland annat den marknadsstyrda ekonomiska kulturen vi nu går in mot. Där man från regeringens håll försöker hitta nya former för att skapa säljande koncept.
Där kommer försäkringsbolagen in, jag läste i din blogg att du har barn med både astma och allergi. Har du försökt att få ut en barnförsäkring på dem? Då har du säkert också varit med om att antingen blivit nekad, eller fått betala högre premier.
Hur tror du det kommer att bli för våra barn med neuropsykiatriska diagnoser?
Hur tror du att deras möjligheter kommer att påverkas, när de t.ex. söker körkortstillstånd, deras försäkringspremier och så vidare.

Här är några frågor som ingen tar i. Jag är också mamma till ett svårt handikappat barn, som har varit elev på Bräcke Östergård, men jag är också mamma till ett barn som skulle kunna uppfylla kriterierna på ADHD.
Jag vet vad det vill säga att driva ett barns rättigheter, jag vet också vad det vill säga att kämpa för sitt barns behov och slåss mot en diagnos.
En diagnos stoppar också utvecklingen, därför gick min son på Bräcke Östergård. Hans diagnos lutade man sig emot när man nekade honom en kommunikation, med motiveringen, hans intellektuella förmåga är inte tillräcklig, och ni som föräldrar överskattar honom.
Idag kommunicerar han med hjälp utav blizz och pictorgram. Detta tack vare att Bräcke Östergård såg hans resurser.

Nu har jag ytterligare en kamp framför mig, att förhindrar att man tvingar fram en utvecklingsbedömning på min yngsta son.
Som mamma, vårdpersonal med lång erfarenhet av barn med särskilda behov (ca 25 år), så hävdar jag att en Diagnos är inget hjälpmedel. Det är ett nummer, en klassifikation inget annat.
Däremot är en individuell behovsbedömning något annat.
Man utgår då från barnets individuella behov, och dessa behov bedöms utifrån olika kriterier. Det ska inte spela någon roll om barn har en diagnos eller inte, det är behoven som styr vilka insatser som skall sättas in.

Jag vet inte om den meningen som jag referera till, kommer från dig, eller det är något som skolan själv har hittat på för att försöka få föräldrar till att inte nekar utvecklingsbedömningar. Men oberoende av vilket, så måste man vara tydlig med vad en diagnos egentligen är. För och nackdelar måste föras fram.


tjejer och hästar

vardagslivPosted by malene larssen Wed, March 03, 2010 22:25:51

Det krävs mycket av tjejerna som rider på Silvagården. Hästarna Venita, Pontus, Tinker, Tindra och de andra är väldigt fina, men det är flera minusgrader i luften, snö och is på marken som gör att hästarna ibland halkar till. Under lektionen mörknar det också. Alla lektioner sker utomhus, även vid dåligt väder. Det gäller att man är tuff för att klara av det, precis som Lucky Luck... Det är bara krutdoften och cowboyhatten som saknas i bilden.På slutet av lektionen, när det var beckmörkt ute så blev jag erbjuden att rida en stund. Jag tackade, vänligen men mycket bestämt nej. Jag är livrädd för hästar, även om jag brukar klappa lite på den hästen som dottern skall rida. Älskar alla andra idrotter (nästan, utom golf och motorcross) som dottern ratat, men hästar, som jag är livrädd för - dem älskar hon. Och jag, jag ser mig själv som en stolt fegis. Jag är, med andra ord, feg - och står för det.

När man sedan är djupfryst som en isbit, skall man tränsa av (tror jag att det heter) hästarna och se till att de får filtar och grejor på sig, innan man får åka hem och värma sig igen.

Nej, ridning är inget för mesar, det inser jag.

scientologerna och adhd

vardagslivPosted by malene larssen Wed, March 03, 2010 14:06:33

Läser att Tom Cruise och Katie (superscientologen och hans fru) förbereder sig för att skaffa barn. Barnet som skall bli till behöver förberedas länge innan själva "sammanstrålningen" av Tom och Katie kan ske. Scientologerna tror ju inte på att det finns människor med neuropsykiatriska funktionshinder - bara "lyckade" och "misslyckade" människor.

När människor som haft det lätt i livet är för självgoda så kan jag gå igång (jag vet, det är ingen fin egenskap men jag kan inte hjälpa det). Då är det nästan så jag önskar att deras nästa (om det nu blir någon) lilla telning får svårigheter i npf-området - fast ändå inte för det barnet hade fått ett rent helvete. Vem skall förstå att möta det på rätt sätt, när man inom scientologin bara menar att man kan skärpa sig lite så blir man en "bra mäniska".

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article6704022.ab

artikel om oss

vardagslivPosted by malene larssen Wed, March 03, 2010 13:34:38

Den här texten skall in i en tidning som går ut till fosterfamiljer. Den handlar om oss och är en mycket, mycket förkortad version av min dotters uppväxt.

– Är jag normal, mamma? Det var sängdags när Mika, min dotter ställde frågan. Kort och koncis var frågan och ändå så ofantligt stor. Vad svarar man? Hur tänker man? Vad tänkte hon och varför?

Flera år innan den där frågan hade jag börjat ana att min dotter var annorlunda, att något inte var som hos de andra barnen i område, att hon hade svårt för mycket som de andra hade lätt för. Jag kunde inte sätta fingret på det, men något var annorlunda. Små diffusa saker som; att hon aldrig blev klar om inte jag ”puttade” på henne, att hon inte våga göra saker som de andra barnen vågade, att hon aldrig, eller mycket senare lärde sig saker som de andra barnen lärt sig, att hon var rädd och kunde bli väldigt arg för nya saker, att hon alltid hamnade utanför när det kom nya vänner. Och varför lärde hon sig aldrig att knyta skorna, att tvätta håret, att klä på sig, att snyta sig, att göra läxan, att komma i tid? Många var de morgnar när jag skällde på henne, för att hon inte gjorde som jag ville. För att hon alltid var sen för att jag var missnöjd med henne och så var jag väldigt missnöjd med mig själv. Kände mig som en väldigt dålig mamma, när jag tittade på alla andra mammor och deras döttrar.

Sedan drygt tre år vet jag att Mika har svårigheter som betecknas ADD av läkarvetenskapen. Det tog många timmar, dagar, veckor, månader och år av ledsamhet, ilska, frustration, utanförskap och mobbning innan hon fick utredningen, diagnosen och rätt hjälp. Idag mår hon så bra man kan må, när man är ett kryddmått annorlunda än sina klasskamrater. Det är en kamp varje dag, men hon får det stöd hon behöver och numera vet jag hur jag skall möta henne för att hon skall lyckas. För hon vill ju, som alla andra barn, lyckas.

Det var egentligen först i sexårsverksamheten som jag verkligen såg skillnader mellan min dotter och de andra eleverna. För innan vi stoppar in barnen i skolan har vi inte samma exakta mall att jämföra dem. På dagis jämförde jag Mika med yngre barn och då kändes allt någorlunda lugnt. Men så när hon plötsligt bara skulle jämfördas med barn i samma årskull blev allt tydligare. Fast ingen såg något - utom jag. Alla pedagoger, mina föräldrar, mina syskon, mina vänner, min man – alla tyckte mest att jag krånglade till det för mig, att jag curlade och inte satte gränser. Därför var min dotter så sen och lite, inte mycket, men lite – annorlunda än sina klasskamrater.

Jag skrev en bok om vår resa och numera föreläser jag om hur man kan möta barn som inte är som majoriteten barn – för att de också skall få chans att lyckas. Och jag märker att jag behövs, för under åren jag föreläst har jag träffat alldeles för många föräldrar som upplever/upplevt ungefär samma saker som min familj gått igenom. Det är alldeles för många föräldrar som ”vittnar” för att man skall kunna på huvudet och säga att det vi råkade ut för bara var ”ett olycksfall i arbetet” eller att ”vi hade otur med skolan”. Barn och deras föräldrar med liknande svårigheter som dem min dotter har, stångar sitt huvud blodigt mot fyrkantiga väggar i Sveriges skola och i samhället varje minut, varje dag, år ut och år in.

När Mika började första klass fick hon varje vecka några timmar med specialpedagog. Jag och hennes lärare pratade om att min dotter var lite sen. Men både jag och läraren tänkte nog att vi skulle vänta och se. Kanske skulle Mika mogna ikapp sina klasskamrater.

De andra barnen i klassen började reta Mika i andra klass. Man kallade henne för saker, man uteslöt henne, man jagade henne, puttade henne. Retandet gick över i mobbning och blev grövre. I fjärde klass, när klassen fick nya lärare var mobbandet som en snöboll i nedförsbacke. Bollen ökade farten, volymen och styrkan för varje dag. Mobbningen blev starkare, snabbare, större för varje dag som gick.

Mika ville inte längre gå till skolan. Min dotter som älskat skolan, fröken, rasterna i första klass. Allt var sorgligt och hemskt för min dotter som numera, vid tio års ålder, bara tänkte på att överleva till nästa dag. Mika ville ingenting. Hon ville inte gå upp, inte tvätta sig, inte borsta håret, inte borsta tänderna, inte äta frukost, inte göra läxan, inte gå till skolan, inte skratta.

På den tiden tittade jag på de andra barnen, jämförde och såg skillnaderna. Jag kände mig ständigt avundsjuk på de andra föräldrarna. Min dotter, alltid steget efter, alltid lite utanför, alltid lite ifrågasatt.

Jag engagerade mig i skolan. Var lekmamma när vi hade klassfester, var med i olika grupper som planerade olika aktiviteter allt för att ge Mika chansen att vara med i gruppen, men resultatet blev sällan det jag önskade mig. Jag minns en gång när vi ordnade julfest för barnen när de gick i sjätte klass. Vi skulle vara på mitt företag. Vi var fem föräldrar som organiserade tillställningen. Det var mat till alla, dryck och lite dans för barnen. När allt var framdukat sa vi ”varsågoda” till barnen i klassen, som skulle få börja äta. Alla barn satte sig ner, men min dotter fanns ingenstans. Så småningom hittade jag henne i hallen. Det var för trångt, för mycket nytt, för många som inte ville ha henne vid sitt bord. Därför valde hon att sitta i hallen istället. Så där är det . Hon är alltid lite utanför. Ingen säger något om det, men det känns. Jag är alltid lite utanför också. Vi är de konstiga, de udda, de som inte håller måttet.

Ett tag, innan hon fått hjälp funderade jag allvarligt på om hon behövde flyttas till en särskola. En, av alla gånger jag satt med i skolan, bestämde jag mig för att inte ”coacha” henne som jag brukade göra. Jag satte mig bara på stolen och iakttog vilket resulterade att Mika inte gjorde något under två lektioner. Hon låtsades jobba och lärarna upplevde det nog så, men hon gjorde verkligen ingenting. Alla andra hämtade böcker, skrev i sina böcker, började på nästa arbete. Inte min dotter. Hon satt av tiden. Det såg ut som om hon jobbade, men hon producerade inget, lärde sig inget – inte annat än att hon inte dög något till.

Då, när jag såg det tänkte jag att hon nog skulle behöva gå på särskola.

Nu går Mika i sjunde klass på en stor högstadieskola. Hon är ganska nöjd med sig själv. Hon får stöd som gör att hon hinner med, förstår och lyckas och nu kommer hon hem med godkända prov – för att lärarna undervisar på ett sätt som fungerar för henne. Hon har några vänner. Det går fortfarande väldigt mycket ner ibland, men det kan också gå upp. Ibland är min dotter accepterad – ibland inte. Skillnaden mot de första åren är att vi runt Mika nu vet vad hon behöver för hjälp, jobbar åt samma håll. Som när mobbningen av Mika återigen tog fart i höstas, då satte kurator, rektor, specialpedagog och jag igång att jobba för att bryta trenden - och vi lyckades.

Barn (och vuxna också, som ibland är föräldrar som det kanske inte går så jättebra för) med neuropsykiatriska funktionshinder behöver stöd, förståelse och rätt bemötande. För det är så att alla barn och även vuxna vill lyckas, vill vara nöjda och stolta över sig själva – men en del har svårare att lyckas.

olika planeter

föreläsningarPosted by malene larssen Wed, March 03, 2010 11:24:22

Det var intressant att vara moderator i Lidköping igår. Kommunpolitiker från alla de stora partierna kom. Tre personer från föreningen Compassen, som tillsammans med ABF dragit ihop paneldebatten var också med i panelen. Föräldrar och några specialpedgoger fanns i fullmäktigesalen som åhörare.

Vi skulle hålla oss kring anhörighetsstöd till familjer där barn (och ibland deras föräldrar) har diagnoserna adhd/add, men vi skulle också tala om skola, fritidsverksamhet och inkludering hade jag fått som förhållningsregler.

Politikerna var trevliga och rörande överens om att saker måste bli bättre för människor med adhd. Föräldrarna sa att de inte tyckte att de märkte så stor skillnad. Att de diskuterade samma saker på ett möte för fyra år sedan. En specialpedagog som jobbat i yrket under 28 år sa, att hon såg att man kommit en bit, men att man fortfarande var mycket långt från målet, att behandla människor med adhd på ett sätt som fungerar, att acceptera, att respektera o s v. (Hon berättade också om en elev hon haft för flera år sedan, som hon lotsat genom skolan, men som när han fyllt 18 inte längre tillhörde något team. Några år senare gav han upp, sa hon. Han tog livet av sig. Orkade inte).

Jag dristade mig till att göra en liten miniundersökning med föräldrarna i salen(de föräldrar som satt i salen är ju de föräldrar som mår tillräckligt bra för att orka gå på en sådan här tillställning). Runt 20 föräldrar fanns det i salen. Ett par arga och bittra föräldrar, de flesta kunniga och energiska, några lätt uppgivna.

Jag ställde några frågor till dem, bland annat;

1 - Hur många av er föräldrar har ett barn som är med i en lagidrottsförening?

En hand upp, bara en. Mamman tillägger;

- Min son är med och spelar fotboll i ett lag, men han får vara med bara för att han är så duktig motorisk och tillför laget, annars hade han nog inte fått vara med.

2 - Hur många av er föräldrar har ett barn som det har fungerat väl/någorlunda väl för i skolan?

Ingen hand upp. INGEN HAND UPP!

Jag är fortfarande tagen av det. Ingen hand upp - av 20 möjliga. Det är ju fruktansvärt, det borde, bara den lilla frågan och det lilla svaret borde föranleda en rapport från skolverket, en undersökning - något. Det är ju fruktansvärt. Av 20 barn finns det inte någon skolhistoria som pågår eller som slutat lyckligt. Som fungarar/fungerat.

Men politikerna, som var trevlig, sa jag det? De menade att det måste bli ändring, det måste bli bättre. Den som lever får se. Om fyra år, kanske förändring, fast faan tro´t.

Next »